Grävmaskinen är världens mest flitigt använda anläggningsmaskin. Den förekommer i alla storlekar och utföranden från ett halvt ton upptill 40 ton eller mer. Världens största tillverkare är Komatsu från Japan med Caterpillar som god tvåa.
Lättare grävmaskiner, upp till 20 ton, kan vara hjuldrivna medan större maskiner drivs via larvband. De små grävmaskinerna, minigrävarna, drivs med larvband.
Uppbyggnaden av en grävmaskin är med en undervagn i botten. På den är fästad en överdel med hytt och motor. Den är monterad på undervagnen så att den kan röra sig fritt i horisontalplanet. Själva grävaggregatet är fästat på den övre delen. Det består av en skopa samt en bom och ett skaft som manövreras med hydraulik från förarhytten.
Användningsområdet av en grävmaskin är mycket stort. Det omfattar alla typer av anläggningsarbeten men kan också komma till användning i jordbruket som ett komplement till skördemaskiner (efter vissa justeringar).
På många grävmaskinstyper kan skopan bytas ut mot ett annat redskap som kan vara aktuellt för att utföra vissa arbetsmoment; till exempel vid rivningsarbeten då man i stället för skopan (som i och för sig också kan vara användbar för ändamålet) fäster en hydraulhammare.
De allra största grävmaskinerna drivs överhuvudtaget inte framåt utan är i princip stationära. I dessa fall talar vi om maskiner som är stationerade i dagbrott. Dessa maskiner har inte bommar som koppling mellan hydrauliken och redskapet utan stållinor. I de fall de ändå ska flyttas – korta sträckor – finns monterade på dem ett slags hydrauliska ”fötter” som kan flytta dem framåt.
Med utgångspunkt från grävmaskinens grundläggande mycket effektiva konstruktion har man utvecklat specialiserade maskiner för till exempel muddring och höghöjdsrivning. Det man då har gjort är att förlänga armen/bommen med bibehållen precisionsförmåga.